Foxen Ilona

Inofficiell tävling med två agilityklasser och två hoppklasser i en av de finaste ridhusanläggningarna jag hittills sett.

Agilityklass A

Balansen var placerad längs med läktaren och det var något Ilona tyckte var läskigt. Jag hade inte reflekterat över att detta skulle kunna påverka Ilona, så jag var helt oförberedd när hon hoppade av på mitten. Jag blir alltid lite rädd för skador när de hoppar av så högt uppe, men vill givetvis ta om så det inte blir några efterverkningar nästa gång. Andra gången hoppade hon redan på uppfarten och såg osäker ut. Tredje gången fick jag upp henne, men det gick långsamt och hon hukade över hela balansen. Gjorde dock ett snyggt kontaktfält i slutet och vi kunde fortsätta.

Osäkerhet inför nya och olika balanshinder på tävlingarna kan ju orsaka sådant här beteende, men det var länge sedan jag såg det hos Ilona, så jag var lite bekymrad. Efter loppet berättade någon att en person hade kastat sig framåt mot räcket på läktaren precis när Ilona passerat och det var med största sannolikhet det som skrämt henne. Det var ju mycket kort avstånd mellan läktaren och balansen, så jag förstår att hon tyckte det var lite otäckt.

Min handling var lite störd av problemen vid balansen, så det blir lite ryckigt och vi diskar oss några hinder fram i banan.

Högerslalom var det naturliga i banan och jag hade bestämt mig för att även vi skulle göra det, även om vi ännu inte kan det. Målet var att Ilona skulle fixa ingången själv, fortsätta framåt hela tiden och förhoppningsvis köra några portar. Var väl långt ifrån säker på att det skulle uppnås, men Ilona överraskade och fortsatte jättefint framåt efter en fin ingång. Två eller tre portar i stöten, men inget skällande och vände inte upp mot mig.

Agilityklass B

Balansen var placerad på samma ställe vid läktaren, så målet var att Ilona inte skulle hoppa av. Vi fick fem fel i slalom och dålig tid eftersom jag valde att ta om hela slalomen, men i övrigt är jag nöjd med loppet. Ilona och jag var synkade och hade fint flyt genom banan. Ilona fixade balansen utan att hoppa, men hon hukade sig över hela mittendelen, så lite osäkerhet fanns kvar.

Uppenbarelse

Plötsligt gick det upp för mig att jag knappt varit nervös under de första två loppen och det är något som i princip aldrig hänt. Jag har försökt ändra attityd och styra mina tankar rätt, men inte sjutton ger det resultat så snabbt. Oavsett orsak till den uteblivna nervositeten, var förtrollningen bruten och jag kände hur jag blev nervös över att jag inte varit nervös hittills och var tvungen att ta igen det...

Ny strategi

För att utvecklas måste man utmana sig och sedan en tid har jag bestämt mig för att lägga kraven på resultat åt sidan och lägga fokus på uppgiften och hur vi utför den. För mig består utmaningen mestadels i att våga handla så som jag vill och inte köra på säkerhet. Tyvärr underskattar jag nog både mig och Ilona, men hädanefter ska jag försöka leva efter talesättet "Friskt vågat, hälften vunnet".

Hoppklass A

Svårigheterna i denna bana var att endast åtta pinnar slalom fick plats och ett hopphinder rakt ut i ingenstans som stod med ena hinderstödet mot oss så det var jättesvårt att skicka hundarna mot hindret.

Att köra kortare slalom än tolv pinnar fördärvar bara för Ilona. För henne betyder det att man inte behöver köra tolv pinnar nästa gång...

Hopphinder rakt ut i ingenstans har inget sammanhang för Ilona, så det brukar vara svårt att skicka henne över utan att få en vägran. Hon låser så sent på hindren och då blir min tajming så superviktig, vilket innebär att vi sällan lyckas. Det är svårt att återskapa och träna hemma då Ilona inte riktigt får den känslan av att hon hoppar ut i ingenstans. Hela planen hemma är välbekant, så det blir inte samma sak. Kanske om man åker till en annan klubb och tränar?

Det blev knöligt vid ovan nämnda hopphinder och Ilona hoppade nätt och jämnt över. Vi klarade inte heller slalom något vidare och sprang till slut vidare och diskade oss.

Vi klarade däremot ett bakombyte vid säcken som ofta är jättesvårt för Ilona och jag lyckades ta henne förbi och tillbaka över ett hopphinder med god handlingförståelse från Ilona.

Vi blir också bättre och bättre på knöligheter med många byten tätt efter varandra. Ibland får vi stora svängar, men det beror alltid på dålig tajming från min sida. Jag har ibland svårt att växla mellan sena låsningar vid bakombyten och snabba framförbyten.

Hoppklass B

Både jag och Ilona var ganska möra, men jag bestämde mig för att gå banvandringen och bestämma mig sedan.

Banan vändes till stor del, så åtta pinnar slalom igen och samma hinder ut i ingenstans fast åt andra hållet. Nya knöligheter med flera framförbyten efter varandra och jag var rätt att sega fötter inte skulle hinna med utan orsaka yrsel istället.

Vi körde i alla fall och diskade oss redan på andra hindret. Jag släppte henne för mycket och koncentrerade mig på svårigheten vid tredje hindret och Ilona sprang förstås förbi. Vi fortsatte och resten av banan gick ok, men visst kändes det att man var trött och okoncentrerad. Handlingen blev skakig, men vi tog oss runt och fixade bytena även om det säkert inte såg snyggt ut.

Inga rivningar

Hopptekniken i kombination med ökad muskel- och konditionsträning har gett resultat. Inte en enda rivning ens i sista loppet och det är ganska tungt att springa i ridhus. Ibland har Ilona rivit första eller andra hindret och vilket med största sannolikhet berott på att hon varit för dåligt musklad i bakpartiet och får då inte tillräckligt med kraft i avstampet. Längre in i loppet är det ju inget problem eftersom farten hjälper henne över.

Great dog...

Ilona är verkligen jätteduktig och fixar jag mitt, så fixar definitivt hon sitt.

Inofficiell tävling som för ovanlighetens skull var inomhus på matta. Min enda erfarenhet hittills av agility inomhus var när vi hade foxterrierkursen i Boxholm, så det var verkligen spännande att se hur både jag och Ilona fixade detta.

Agilityklassen var först ut och för åskådarna såg det säkert ut som om det var vår första bana någonsin... Jag var påverkad av den för mig ovanliga miljön med mindre "banyta", låg takhöjd och stolpar i mitten av lokalen. Min brist på koncentration gjorde givetvis att Ilona inte fick det stöd och den vägledning hon behövde, så hon fattade inte riktigt att det var agility det handlade om.

Efter första klassen blev jag förbannad på mig själv och bestämde mig för att andra loppet minsann skulle bli bättre.

Vi lyckades mycket bättre i hoppklassen och även om vi blev diskade, hade vi anpassat oss bättre till förutsättningarna och gjorde ett ok lopp. Disken kom där jag drar in armen för att undvika en stolpe i lokalen och Ilona som är så känslig för min handling drar förbi hopphindret istället. Duktig hund och slarvig matte.

Monica var snäll och filmade oss, tack för det!!

Hopploppet

Vi behöver verkligen träna mera på att köra agility inomhus, på mindre yta och kanske olika underlag. Finns ju lite olika ställen man kan hyra och det kan vara skönt om vintern blir riktigt snörik.

Årets sista officiella tävling för vår del och jag var allt lite tveksam till att åka drygt 30 mil tur och retur för endast ett hopplopp. Vid anmälan hade jag ännu inte börjat med vinterprojektet högerslalom och inte heller trott att jag skulle ha kommit igång med det innan denna tävling. Anledningen till att jag slutligen åkte till Varberg idag var för Ilonas skull. Både hon och jag blir annorlunda på tävling och Ilona älskar verkligen tävlingssituationen. Det är genom tävlingarna som hennes vänsterslalom blivit så bra, inte genom att träna hemma... Det blir ju ett par inofficiella innan året är slut, men Ilona känner skillnaden i min attityd.

Målsättningen inför loppet var att hålla fokus genom hela loppet, handla loppet så som jag vill och inte köra på säkerhet, hålla hög fart och inte tänka på problemen i slalom.

Banan var rolig, flytig, men ändå med en del byten och eventuella svårigheter. Jag hade sent startnummer och lång tid att värma upp Ilona. Detta var vintersäsongens första tävling i ridhus och det märktes när vi stod och väntade på att få starta. Ilona har så pass mycket tävlingsvana numera att jag sällan märker att hon påverkas av omgivningen, men idag var hon påverkad och faktiskt lite stressad av den höga ljudnivån och ridhusmiljön i allmänhet. Istället för att tagga upp henne som jag brukar, lät jag henne vara för att bara hantera den störiga miljön.

Väl inne på banan märktes inte någon skillnad avseende Ilonas koncentration och hon hade bra fart, superfint hindersug, fixade bakombyten som vi ibland har problem med och jag är jättenöjd med loppet. Vi drog förstås på oss fel i slalomen, men det var ju som sagt väntat och inte något som jag lägger någon vikt vid.

Dock blev jag minst sagt överrumplad när jag skulle ta om slalomen då det blivit två portar i stöten i mitten och i princip springer in i domaren när jag vänder mig om. Han stod knappa halvmetern bakom mig och vi undvek en krock genom att vi hoppade åt var sitt håll i sidled, men är det verkligen tvunget att stå så nära? Det är ju inte så ovanligt att man vill ta om hela slalomen om det blir fel. Det anmärkningsvärda är också att det händer en gång till... vi fick inte till slalomen andra gången heller och jag brukar ge det tre försök och sedan bara springa vidare och även vid denna vändning stod domaren precis bakom mig. Kunde han inte ha lärt sig av första vändan?

Det var inte tredje gången gillt, så det fanns ingen anledning att harva och skapa frustration, så vi sprang vidare istället och diskade oss då vi inte gjort färdigt slalomen.

Efter loppet kände jag den glädje och adrenalinkick som saknats under hösten och det var jättetydligt att Ilona kände av min attityd och fick samma positiva upplevelse. Det var av denna anledning som det var värt att åka ensam till en tävling med endast ett lopp att köra ca 33 mil tur och retur...

Efter tävlingen åkte jag till ett par kompisar i Kungsbacka som nyligen blivit föräldrar och bjöds på härliga hembakta bullar. Det är man inte bortskämd med. Den lilla ängeln på tre månader var jättesnäll hela tiden jag var där och sa inte ett pip, förrän jag skulle åka och hon blev väckt för att hälsa på tant (mig alltså).

Som alltid när jag varit hos dem blir jag nostalgisk och tänker på när Ilona var valp och ännu inte hade flyttat hem till mig. De bor nämligen i samma område som hennes uppfödare, så det väcker en del minnen om då jag blev hundägare. På grund av jobb och semester kunde jag inte ta hem Ilona förrän hon var 3 månader och istället var jag hos uppfödaren och hälsade på samt lånade hem Ilona ett par helger efter att hon blivit leveransklar. Ilona är ju min första hund och att bli hundägare var spännande, lite läskigt och omvälvande den där vintern för fem år sedan.

I Göteborg stannade vi vid en djuraffär där man får ta med sig hunden in och Ilona fick sniffa runt i hyllorna och hjälpa matte välja tuggben, vilket var oerhört uppskattat. Dock var det svårt att förstå att hon inte fick plocka själv. En lustig händelse var när en av expediterna kom fram och frågade om det var Ilona. Hon hade träffat Ilona när hon var valp och kände igen både henne och mig. Jag bodde ju i Göteborg förut, så Ilona är ju uppväxt där.

Nu har vi tillbringat senare delen av kvällen i soffan för att ladda inför morgondagen.

Det tyckte nog Ilona igår när vi åkte till klubben för att träna i ösregnet. Det var rejält blött på planen efter dagar av regn, men det var bara att anpassa träningen efter förutsättningarna.

Vi körde på låg hinderhöjd och inga tvära svängar i kombinationerna med farten anpassad till det hala underlaget. Ilona är normalt sett inte särskilt förtjust i regn, men när det gäller någon form av aktivitet eller träning (promenad undantaget) så märker hon knappt att det regnar.

Denna årstid går det ju inte att använda rattmuff, tross eller någon annan leksak som suger åt sig smutsen, men Ilona har inget emot bytet till den leksak som ersätter. Det är nämligen en boll som används istället och inte vilken boll som helst, utan den finaste bollen i hela världen som passar som en smäck i munnen. Bollen är gul, kommer från Ikea och är mindre än den vanliga tennisbollen och passar således perfekt i munnen på en näpen liten foxtik.

Efter dryga timmen började regnet göra sig påmint genom att det läckt genom ett par lager, så vi packade ihop, promenerade och åkte hem för att mysa i soffan.

Just nu ligger störst fokus på hoppteknik och slalom, närmare bestämt högerslalom.

Pinsamt nog har vi ännu inte lärt oss att behärska högerslalom, men det ska ändras under vintern. Våra tidigare problem i slalomen gjorde att jag koncentrerade mig på att få en bra vänsterslalom först, för att sedan träna in högerslalom när Ilona fått lite säkerhet. Hittills har det gått över förväntan och Ilona kör fyra pinnar utan problem i ganska bra fart. För att testa körde jag tolv pinnar häromdagen och hon fortsatte hela tiden framåt, men med lite mer tveksamhet och tog ibland två portar istället för en. Det är bara att träna vidare, så kommer det lösa sig med hjälp av tid, tålamod och agilityglädje.

Vår vänsterslalom har varit riktigt fin den sista tiden, men precis som väntat har den blivit sämre nu när förutsättningarna ändras i och med högerslalomen. Känns inte som om det är något att oroa sig över, utan är något tillfälligt under inlärningen.

Under tävlingssäsongen har jag slarvat med hopptekniken, men nu tränas det minst två gånger i veckan. Ilona gör hela tiden framsteg och det märks att hon är mycket bättre i ryggen och bakpartiet. För närvarande kör vi varianter av basic grid och dubbeloxern och oftast hoppar Ilona balanserat och med bra viktfördelning redan i första försöket. Är första gången bra kör jag inga onödiga repetitioner, utan tycker det är viktigare att sluta med rätt känsla för Ilona.  Verkar som om hon börjar lära sig att "titta" på hindren ordentligt och anpassar steglängd och avstamp. Satte hindren i sicksack i basic häromdagen och det bekom henne inte alls.

Vi tränar förstås en del kontaktfält också och jag försöker hela tiden hitta nya sätt att utmana Ilona, men hon är faktiskt jätteduktig och missar nästan aldrig, trots att jag verkligen provocerar henne ibland.

I övrigt tränar vi på mycket grunder och finslipar tekniken. Försöker också att köra en del enkla saker för att bara ha kul. Det är viktigt för Ilona att bara få springa på ibland utan att det behöver ha något syfte eller vara svårt.

Känns ganska skönt nu att säsongen är slut och att det finns mycket tid till träning innan nästa säsong. Är faktiskt lite mättad av allt flängande över södra och mittersta Sverige och ska använda vintern till att hitta ny tävlingslust och inspiration inför nästa år.

Enkelt uttryckt handlar det om att "styra tankar".

Faktorer som påverkar:

• Tävlingsnerver
• Koncentration
• Självförtroende
• Målsättning
• Konstruktivt tänkande
• Störningskontroll
• Träna för tävling
• Tävlingsrutiner

Koncentration

Koncentration är den viktigaste egenskapen för att lyckas.

Full koncentration behövs från både hund och förare.

Störst fokus ska läggas på uppgiften istället för på resultatet. Vi kan ändå inte styra resultatet, så det är bara slöseri med tid och energi.

Samma koncentrationsnivå ska finnas både på träning och på tävling.

Viktigt med ögonkontroll. Lätt att bli medveten om det man tittar på och om man tittar på "fel" saker kan man lätt tappa koncentrationen.

Lätt att tappa koncentrationen för tidigt. Koncentrationen ska hållas tills sista hindret är taget eller tills sista momentet är slut.

Vägra bli en störning själv som bryter koncentrationen för hunden.

Se varje situation som chans till övning och utmaning för att bli bättre istället för att lägga vikten på svårigheten.

Målsättning

• Uppgiftsmål
• Resultatmål
• Känslomål

Viktigt att skapa mål som man själv kan kontrollera. Eftersom vi inte kan kontrollera resultatmål ska koncentrationen läggas på uppgiftsmål. Resultat beror på övriga deltagare, domare m.m. och vi bör inte låta dem avgöra om man är nöjd eller inte.

Känslomål existerar både för hund och förare.

Tydliga träningsmål gör att man får ut mesta möjliga av varje träningspass.

Nervositet

50/50 = Vi är som mest motiverade när det finns 50 % chans att det ska gå bra

10 % chans = Negativ inställning

90 % chans = Kan skapa nonchalans

Vi låter tankarna styra oss istället för att vi styr tankarna.

Försöka koncentrera sig på praktiska saker, göra något, istället för att fokusera på hur det känns och hur nervös man är.

Viktigt att skapa nervositet under träning för att vara förberedd på tävling. Både för hund och förare.

Hunden ska gilla att träna och tävla och som förare måste man se till att hunden har det bra och har kul.

Kroppsspråket påverkar tankarna och vi kan använda det för att motverka nervositet. Lugna rörelser och lugn andning.

Rutiner gör det lättare att förbereda sig och skapar trygghet som motverkar nervositet. Koncentrationsförmågan ökar också.

Uppgiftsmål är bättre för nervositeten och resultatmålen kan läggas åt sidan.

Tävlingsattityd

• Kan jag päverka?
  • Vilka tankar vill jag ha i huvudet?
  • Vilka tankar hjälper mig?
• Möjligheter och utmaningar
• Ta planen i besittning
• Ta ansvar
  • Om det inte går som man tänkt, hem och träna igen, träna annorlunda
  • Om det går bra, ta ansvar för det också.
• Hundens upplevelse