Foxen Ilona

10 augusti
Tre tjejer, tre foxar och en amris hoppade på nattåget till Jämtland för att vandra i fem dagar. För min del tog tågresan 16,5 timmar från det att jag steg på hemma tills att vi klev av i Enafors. När man reser med hund kan man bara boka sittplats på nattåget, så det var ju en pärs i sig att sitta upp i alla de timmarna.

11 augusti
Vid halv tiotiden på tisdagen var vi i alla fall framme i Enafors och vi åkte buss den sista biten till Storulvåns fjällstation. Ombytta och klara var det dags att vandra 16 km till Sylarnas fjällstation med 14,5 kg på ryggen. Ilona hade sin klövjeväska som var fylld med hennes egen mat och vägde dryga kilot.

Terrängen var lite kuperad och hela vandringen tog ca 7,5 timmar. Framåt dagen blev det kyligare och de sista 4 kilometrarna var definitivt de jobbigaste. Regnet öste ner, det gick uppför hela vägen och det var rejält stenig terräng.


Svajande hängbro





Jag kan lova att det var sju vråltrötta mattar och hundar som kom fram till Sylarna. Vi fixade med det nödvändiga och slappade lite, men vid niotiden stupade vi i säng. Hundrummet vi bodde i var rymligt och mycket trevligt.

12 augusti
Efter 12 timmars sömn var vi fit for fight igen och utan skavsår eller träningsvärk. Vi skulle tillbringa ytterligare en natt i Sylarna, så dagstur med lätt packning stod på schemat. Det regnade dock mest hela dagen och var blåsigt och kallt, så det blev en ganska kort tur och vi passade på att umgås istället.






Ilona spanade ständigt efter renar....


Fika



På kvällen blev det ett helande besök i fjällstationens bastu som gjorde underverk för både muskler och själ.

13 augusti
Nu var det dags för andra etappen i triangeln på 20 km till Blåhammarens fjällstation. Även om det gick uppför en del i början var det ganska lätt terräng och vi var framme efter ca 8 timmar. Vädret var även denna dag regnigt, blåsigt och kallt. Vi började väl vänja oss, men allt regn främjade väl inte direkt humöret och det var ofta svårt med spritköket i blåsten och regnet.


Bästa Ilona




Det var inte lätt att få hundarna att titta åt samma håll eller för den delen sitta kvar...




Utsikten från Blåhammaren var fantastisk. Man såg ända till Norge. Tyvärr missade jag att ta någon bild på kvällen och på morgonen var det dimma...

Hundrummet här var i princip som en skokartong och vi fick sätta ut packningen i hallen för att överhuvudtaget få plats. Är man trött så kan man sova hur som helst, vilket vi tack och lov gjorde.

14 augusti
Sista etappen på 12 km tillbaka till Storulvån gick lite nerför och var i lätt terräng. Vi var alla överens om att det var den vackraste sträckan. Detta var den kallaste dagen hittills och regnet höll sig tyvärr inte borta denna dag heller. På grund av det rikliga regnet blev vi tvungna att ta av oss skor och sockar för att vada. Betongblock hade lagts ut, men det höga vattenståndet gjorde att vi hellre vadade än att gå blöta resten av sträckan.







Hundrummet på Storulvån var beläget i ett litet hus en bit ifrån fjällstationen, men mycket rymligt och utrustat med kyl, spisplattor och vattenkokare. Kändes mycket lyxigt. :-)

På kvällen ådrog jag mig enda skadan på hela vandringen. Jag slog i lilltån i en plåthink i bastun och efter två veckor har jag fortfarande ont.

15 augusti
Innan avfärden på eftermiddagen tog vi en kortare dagstur till en rejäl hängbro och vidare till en utsiktsplats där man kunde se över hela dalen och fjällstationen.


För att undivka at Ilona fastnade med ngn tass i gallerbron bar jag henne och hon var hysteriskt rolig när hon simmade i luften. :-)




Utsikt över dalen och Storulvåns fjällstation








Även i fjällen intar Lakrits sin favoritpose

Ingen av oss längtade till den långa tågresan hem, men visst såg vi fram emot att komma hem igen. Det var nog en ganska lagom vandring att börja med och jag är definitivt inte avskräckt. Till nästa gång blir det lättare att planera packning m.m. och man vet någorlunda vad man kan förvänta sig.

Lördag 8 augusti

Annika och Dixi tävlade, så vi var på plats redan på morgonen för att kolla på dem. De gjorde finfina lopp som vanligt. :-)

Annika har ju hört mig "gnälla" över vår fart och hon påpekade att jag faktiskt inte tryckte på Ilona fullt ut, vilket förstås är helt sant. Största orsakerna till att jag fegar är osäkerheten vid slalom och rädslan för rivningar då hon ofta blir flack när det går fort.

Tyvärr är jag också dålig på att få träningen att efterlikna tävling. Ofta tränar jag ensam och då blir det sällan långa kombinationer eller hela banor. Om farten ska funka på tävling, måste jag träna på det hemma.

Farten hade alltså högsta prioritet i hoppklass 2 som var först ut och passande nog var det en rolig springbana. Jag tryckte på riktigt bra, kanske lite för bra, för Ilona hade för hög fart in i slalom och hon lyckades parera de första två portarna, men sedan blev det två i ett svep. Eftersom vi tog om slalom var det ingen idé att bry sig om tiden, men i övrigt var loppet helt ok.

Inför agilityklass 2 började värmen ta ut sin rätt och jag var rätt mosig i hjärnan. Jag gjorde ett dåligt tajmat bakombyte och sedan drar hon mot fel hinder och vi är diskade.

Efter tävlingen blev det långpromenad i skogen med alla foxarna, hämtpizza och hundbad. Ilona var helt slut efter dagens aktiviteter och slocknade omedelbart. Jag var väl inte långt efter heller...

Söndag 9 augusti

Hoppklass 2 var först ut även på söndagen och det var en normalsvår rolig bana. Jag startade sist och såg ekipage efter ekipage diska sig. Halvvägs genom startfältet började domaren bli lite uppgiven över att ingen gick i mål.

När det blev min tur att starta hade fortfarande ingen gått i mål och funktionärerna ropade till mig att nu var det upp till mig att fixa ett resultat. Jag som normalt sett inte har bra tävlingsnerver borde inte ha klarat den pressen, men när jag stod i starten kändes det bara roligt och jag gick in för att göra ett bra lopp, helst utan att diska mig.

Det var inget perfekt lopp, men vi nollade, vann klassen och tog vår 2:a pinne i hoppklass 2. Grädde på moset var förstås att vi var ensamma om att klara banan.

Banan i agilityklass 2 var riktigt rolig, men jag var lite orolig för högerslalomen. Attityden från hoppklassen fanns dock kvar och målet var att vi skulle göra bra kontaktfält, ha bra fart och förhoppningsvis även klara slalomen.

Vi gjorde ett riktigt fint nollat lopp och klarade högerslalom utan problem. När vi gick i mål ropade speakern ut att vi gått upp i ledning och då gjorde nerverna sig påminda...

Vi lyckades iaf hålla ledningen och tog vår 2:a pinne i agilityklass 2.

  

Det tog ganska lång tid innan det sjönk in att vi nollat båda loppen, vunnit båda klasserna och tagit två pinnar. Har faktiskt inte riktigt smält det ännu...

En annan trevlig sak var de fina rosetterna som hade både klass och placering tryckt på dem. Jag har definitivt inte tröttnat på rosetter och gillade dem skarpt.
 

Det känns både roligt och skrämmande att klass 3 är så nära. Nu saknas det bara en pinne i varje klass, men fokus ska fortfarande inte ligga på resultat utan på bra lopp.