Foxen Ilona

"Hela" tolv stycken i medium har skickat in sina resultat till Svenska Terrierklubben för att tävla om "Årets agilityterrier 2008" och det är förstås långt ifrån alla terrier som finns på banorna. En del är förstås inte medlemmar och kan således inte tävla om titeln, men det bör vara fler än bara tolv personer.

I alla fall hittar man tre foxterrier på listan:

4;e plats Buffy - 45 p
5:e plats Sune - 43 p
...
...
11:e plats Ilona - 34 p

Vinnaren hade 52 poäng och hela listan finns här.

I helgen som gick avverkades den tredje delen, så nu är jag halvvägs...

Denna helg träffades vi bara lördag-söndag, vilket bara innebar en natt i klubbstugan och alla dess tillhörande ljud.

Lördag

Efter lite teori och fika gick vi ut på plan för att fortsätta med allmänlydnadspasset. Eftersom många av momenten utförs en och en, blev det mycket tid till enskild träning eller "erfarenhetsutbyte med kurskamraterna".

Framåt lunch började det bli segt, så när maten anlände fick vi ett välkommet avbrott.

Alla har fortfarande inte gjort samtliga moment i passet, men förhoppningen var att det skulle vara klart under söndagen. De moment som inte fått "Mycket väl godkänd" måste tränas på och visas upp igen.

Efter lunch var det dags för personliga samtal där vi pratade om varför vi vill bli instruktörer, förväntningar på utbildningen, utbildningens upplägg och innehåll, gruppens sammansättning, egen träningsfilosofi, framtidsplaner m.m.

Under samtalet framförde jag en önskan om mer djup och bredd i utbildningen för att vi instruktörer ska få så mycket kött på benen som möjligt innan vi själva ska ha kurs. Känns som om vi hela tiden skrapar lite på ytan, vilket bara lämnar fler frågor än svar. Läraren förstod fullkomligt, men förklarade att nivån på utbildningen är var den är och att djup och bredd först kommer i utbildningen till SBK Instruktör. Trots kursplanen försöker han ändå ge oss så mycket kan med hänsyn till tidsramarna, vilket förstås uppskattas, men jag känner mig ändå nödgad att söka information och kunskap på egen hand.

Till Ilonas glädje fanns det tillräckligt med ljus för att köra lite agility efter att kursdagen avslutats. De flesta hindren är antagligen i något ridhus som klubben hyr, men en gammal gunga, ett gammalt A-hinder, hopp, långhopp och en kortare slalom fanns i alla fall. Beteendet på gungan har försämrats under vintern, så det gäller att passa på och träna på olika typer när man har chansen. Den begränsade tillgången på hinder och mörkret som började falla gjorde att vi tröttnade ganska snart, så vi gick in för att käka och fixa inför natten.

Denna gång hade vi bestämt oss för att sova på övervåningen, dels på grund av råttgiftet som lagts ut och dels på grund av alla ljud från drickakyl m.m. på nedervåningen. Hundarna var trötta efter att ha varit med under stora delar av dagen och vi mattar likaså, så klockan var inte ens tio när vi kröp ner i sovsäckarna.

Ilona sover ju normalt under täcket och hon envisades med att vilja krypa ner i sovsäcken. Efter att ha hört att en viss strävhårig foxterrier kunde sova längst ner i fotändan, tänkte jag att Ilona kunde få krypa ner och prova i alla fall. Precis som jag väntat mig tyckte hon det var mer än trångt och fick nästan lite panik innan jag fick ut henne igen.

Men skam den som ger sig... Istället försökte hon lägga sig i den övre delen och eftersom jag för tillfället låg på sidan gick det ganska bra, men det dröjde inte länge innan Ilona började bre ut sig för att få bättre plats. Hon såg så förnärmad ut över trängseln att jag fick ett litet bryt och hade svårt för att sluta skratta. Hon fick ligga kvar en stund, men sedan fick hon allt lägga sig på sin egen fäll, annars skulle ingen av oss få någon sömn.

Söndag

Vi var väl inte direkt utvilade, men det kändes bättre att sova där uppe och slippa alla ljuden. En viss herre som är van vid att sova ute i hundgård tyckte att det var väl varmt inne och hade vankat lite under natten, vilket gjort att vi vaknat till flera gånger. Tydligen hade hundarna hittat varandra och fått lust att leka också, fast det vaknade inte jag av som tur var. Hade väl iofs varit en skön syn med en stor schäferhane och en liten foxterriertik som leker mitt i natten.

Största delen av dagen ägnades åt muntliga redovisningar av flera böcker och hundens historia. Efter varje redovisning diskuterades bokens innehåll och lämplighet som kursmaterial. Varje bok hade sin inriktning och filosofi och det var intressant att höra allas uppfattning och inställning till respektive bok.

Efter redovisningarna fylldes resten av dagen med fler samtal, så det hanns inte med något moment alls i passet. Nästa helg är i princip sista chansen att göra klart alla moment, så det gäller att vi håller schemat.

Även till nästa gång som är i slutet av april har vi fått uppgifter som ska redovisas både muntligt och skriftligt. Hittills har redovisningarna haft en tendens att ta lite för mycket tid, så jag hoppas att de läggs på en lagom nivå denna gång. Inte för att det inte är intressant och kul, utan för att det tar tid från de andra delarna som vi också måste hinna med.

Även idag drog vi över tiden och alla var rejält trötta när det var dags att avsluta och åka hem.

Brist på tävlingar i området och ett rejält sug efter att få tävla igen resulterade i en anmälan till klass II tävlingen i Fagersta. De arrangerade dubbla agilityklasser, så jag kunder köra två lopp i alla fall och det faktum att Monica och jag kunde samåka bidrog också. Jag hade inte åkt så långt bara för ett lopp eller om jag varit ensam.

Första start var kl. 08.00 och med ca 5 timmars resa beslutade vi att åka upp redan på fredagen och sova över för att vara lite piggare till tävlingen.

Direkt efter jobbet rullade bilen norrut och ju längre vi kom, desto mer snö och sämre väglag blev det. Nederbörd fattades inte heller, så det var lagom kul att åka i okända trakter i mörkret med snöglobb både uppe och nere. Till slut kom vi i alla fall fram och egentligen gick tiden i bilen ändå ganska fort, men det berodde förstås på att det inte var tyst många sekunder...

Konstaterade att Ängelsberg var riktigt mysigt och att det skulle vara trevligt att återkomma på våren eller sommaren.

När vi gick upp på lördagsmorgonen hade det börjat snöa igen, men vi hoppades att det inte skulle komma så mycket snö att vi fick problem under dagen eller på hemvägen.

Vi var första tävlande på plats och kollade omedelbart hallen och grusunderlaget. Ilona har tidigare inte gillat att hoppa på grus och istället krupit under bommen, så jag var lite orolig för att den egenheten skulle visa sig igen. Gruset visade sig vara jättebra och även om jag inte vågade ropa hej, så kändes det ändå som om jag oroat mig i onödan.

Agilityklass II A

Hoppklassen som var först ut på morgonen hade en ganska lätt bana, så jag blev minst sagt förvånad när de byggt upp agilitybanan och de flesta upplevde den som mycket svårare. Jag fick väl inte direkt någon "vinnarkänsla" inför loppet, men ville ändå göra mitt bästa.

Mitt bästa blev inte någon höjdare och vi klarade visserligen första fällan med tunnel under A-hindret (hunden skulle ta A-hindret), men sedan rev vi femte hindret och sedan gick det bara utför. Jag lyckades sätta foten i ett hinderstöd och rev bommen själv. När vi kom till den för oss mycket svåra slalomingången gjorde jag inte som jag bestämt på banvandringen och Ilona tog visserligen ingången rätt, men sedan blev det inte många portar (det var förstås högerslalom som vi inte är så bra på). Efter tre försök var det bara till att bryta och gå av banan.

Agilityklass II B

En mycket lättare bana, men jag var lite nervös inför slalomen med tanke på föregående lopp. Slalomen gick bra, men tyvärr slappnade jag av lite för mycket och Ilona slank in i en tunnel som låg mer på linjen än det hinder hon skulle ta. Innan loppet hade jag sagt att Ilona inte brukar släppa mig och dra på hindren, men tji fick jag. Jag kallade allt på henne, men alldeles för sent och jag skulle givetvis threadlat, men det gjorde jag inte och disken var ett faktum. Vi fortsatte banan så fort det gick och jag tryckte på och peppade henne ordentligt.

Egentligen undrar jag varför jag måste diska mig för att kunna köra på ordentligt? Jag måste sluta fega för det hjälper uppenbarligen inte i alla fall och Ilona tycker säkert att det är roligare när vi kör för fullt.

Jag stod och tittade på datorn med de rullande resultaten, när jag plötsligt kände en smärta i vaden. Jag vände mig om och sa AJ och bakom mig stod en kärring med en JRT. Jag påtalade att hennes hund bitit mig i vaden och hennes svar var att det var mitt fel som stod för nära. Jag blev alldeles paff över hennes svar eftersom jag stått vid datorn en liten stund och dessutom med ryggen mot dem. Kärringen vägrade be om ursäkt och jag gick därifrån för att inte förstöra mitt humör helt eftersom detta hände mellan mina lopp. Önskar i efterskott att jag inte fegat ut, men om jag skulle ha agerat, skulle jag ha gjort det omedelbart. Är fortfarande öm och lite blå, men ingen större skada skedd.

Monica hade gjort ett jättefint lopp i hoppklassen, så hon vann och tog pinne varför vi förstås stannade till prisutdelningen. Allt var dock klart innan 12.00, men då var det trötta mattar och hundar som packade in sig i bilen för att åka hem. Hemfärden gick allt rätt bra, men jag var rejält trött och det var skönt att köra in på parkeringen hemma för att sedan kunna tillbringa resten av kvällen i soffan. Till och med Ilona var trött och nöjd med att bara ligga i soffan.

Glädjen över snöfri plan och värld för den del, var inget som varade. Idag ser det ut så här:

När jag åkte till klubben idag hade jag inga större förväntningar på att det skulle gå att träna, men en nästan helt grön  gräsmatta mötte mig (inte precis sommargrön, men vackert vintertorr grön ändå). Vi har haft en del sol under dagen som förstås har gjort sitt bästa för att smälta snön och isen. Det fanns ju fortfarande lite is fläckar, även om de var få, så det gick inte att sätta upp någon jättekombination eller bana, men en finfin rundbana fick vi till i alla fall.

Ilona kändes taggad, men ändå fokuserad och vi fick till en riktigt bra träning. Slalomen känns bara bättre och bättre, så till sommaren tror jag att den kommer att vara ganska stabil.

Vi släpade också ut gungan ur boden för att få lite välbehövlig träning även på den. Jag har i princip inte tränat någon gunga alls under vintern, vilket jag blev varse på ridhusträningen när det var mer regel än undantag att Ilona hoppade av innan den slog i backen. Ska träna lite mer imorgon också för att åtminstone göra ett försök till att bättra beteendet inför helgens tävling.

Det är så härligt att träna och det gör verkligen gott på humöret. Denna vinter utan regelbunden inomhusträning har verkligen lärt mig att jag inte vill vara utan träning. Skit samma om det är tungt att springa i ridhus eller att man har skorna fulla med grus eller att det är rått i ridhusen bara jag får träna...

I helgen hade vi åter besök och denna gång var det Susanne med bushundarna som hittat till mina krokar. :-)

Knappt hade de anlänt innan vi åkte till friluftsområde för att knata runt en mil i snömodd och is, givetvis med mackor och varm choklad i ryggsäcken. Hundarna var förstås överförtjusta, även om de inte kunde förstå varför inga smörgåsar hade gjorts till dem... Efter den rundan var även vi mattar lite trötta... kändes som om man gick två steg fram och gled i alla fall ett halvt tillbaka...

På lördag morgon åkte vi på föreläsning och kurs i hoppteknik, vilket var anledningen till Susannes besök. Själv hade jag bara anmält till föreläsningen för att fräscha upp minnet lite, även om jag gärna hade gått hela helgen. Fick med mig lite nytt av föreläsningen, men blev glatt överraskad av att jag faktiskt kom ihåg det mesta sedan jag gick kursen i februari 2008.

Susanne hade med sig en video om grytjakt som vi kollade under kvällen och det var riktigt intressant att få mer inblick i hur jakten går till på både grävling och räv. Det kräver verkligen en hel del av hundarna och jag hade faktiskt inte insett hur mycket grävande det kan vara...

Ytterligare en foxterrier som heter Skip var med på hoppteknikskursen och jag träffade dem i samband med föreläsningen. Skip var mycket trevlig och det är jättekul att vi blir fler som tränar agility med foxterrier.

På grund av snö och is på planerna, var vi några tjejer som kände oss nödgade att hyra en inomhushall för att få lite agilityträning. Vi hade hallen i två timmar, men den tiden bara rusade iväg. Vi turades om i korta intervall, men det märktes allt att hundarna var trötta i slutet.

Precis som första (och enda) gången vi varit i denna hall, hade Ilona svårt att "se" hindren. Det släppte nästan omgående, men förutom vanlig träning hade jag faktiskt en annan baktanke med dagens träning inomhus på konstgräs. Till påsk ska vi tävla i Nils Holgerssonhallen och det skadar inte att Ilona fått känna på konstgräs och köra agility inomhus igen. Verkar som om hon tycker att det är lite konstigt, men denna inomhushall är förstås lite mindre och har lågt i tak, vilket kanske påverkar henne lite.

Totalt sett var det en bra träning, men bristen på agilityträning i vinter märktes bland annat på lite sämre kontaktfält i hög fart, vida svängar m.m. men allra mest på uthålligheten. Visserligen var lokalen både varm och syrefattig vilket också påverkade, så i slutet märktes det att hon var både mentalt och fysiskt trött.

Vad gäller slalomen har vi gjort framsteg och visst blir det missar, men de är färre och högerslalomen blir allt stabilare. Har också börjat utmana henne med svårare ingångar och hon är faktiskt riktigt duktig. Det är bara att träna på och öka svårigheten efter hand.

Det roligaste idag var när Ilona och Joker möttes mitt i slalomen. Det var inte meningen att Joker skulle köra slalom, men han tog den själv och körde för första gången i en vanlig slalom. Han tränar normalt i alléslalom och har ännu inte helt resta pinnar, så det var en kul överraskning för Kerstin att han själv sökte upp och tyckte att även de raka pinnarna var slalom. Därför blev det så att hundarna körde från var sitt håll och möttes på mitten till båda mattarnas förvåning.

Nu väntar jag ivrigt på att snö och is ska smälta bort så träningen på klubben kan komma igång. Det tar väl sin tid, men det ska bli mildare i några dagar, så man vet aldrig...

Försöker träna apportering några korta stunder varje dag och idag fick vi ett genombrott. Gripandet utökades till ett hållande i en hel sekund. :-)

Att gripa har hela tiden varit lätt och hon kan hämta och bära apporten ganska länge, men att hålla när hon själv är stilla och passiv är svårt. Nu har i alla fall polletten börjat röra sig...

Det som främst gjort denna söndag till en bra dag var den helt oplanerade träningstimmen i ett närliggande ridhus. Jag har längtat i två månader efter att få träna ordentligt, men mer om det längre ner...

Dagen började med en tur till klubben för lite träning och senare även föreläsning, men jag blev grymt besviken när jag såg planen... som numera var skridskobana... Fanns inte en möjlighet att ta sig ut på den, än mindre få till ngt som liknade träning... :-(

Istället travade jag upp till skogen och lade ett kort personspår till Ilona. Eftersom hon bara fått ett par, kanske tre personspår i sitt liv, blev det bara ett kort med en leksak i slutet.

På något sätt fick vi ju fördriva i alla fall en halvtimma så spåret skulle få ligga till sig lite och vi letade upp en liten fläck gräs som var fri från is för lite improviserad träning. Det blev lite stadgeträning, springa ikapp till skål och lite annat smått som gick att göra på den begränsade ytan.

Det märktes att det var länge sedan vi spårade, för Ilona spårade som om det gällde livet och någon noggrannhet fanns inte alls. Glädjande nog var hon lika säker i personspåret som hon brukar vara i blodspåret, så spåra kan hon, men vi måste jobba med en del. I all hast gick hon förbi leksaken i slutet och fortsatte spåra en bit på min återgång till vägen. Hon fick ganska snart leksaken i näsan och vände tillbaka, men det hade förstås blivit ett bättre slut om hon gått rakt på. Till nästa gång måste jag placera leksaken bättre och hålla i henne mer, så hon inte missar slutet.

Nu var det dags för föreläsningen på klubben som gavs av Pia Myrseth från Hundens Hus i ämnet Språk och signaler. Det var en intressant föreläsning och man kan aldrig få för mycket kunskap i ämnet.

Efter tre timmars stillasittande kände vi för en långpromenad och hoppades att snön och isen smält på en trevlig runda som mestadels går på grusväg. Så var förstås inte fallet och vi gick rundan längs vägkanterna för att försöka undvika all blankis som var på vägen. Tack och lov hade ju hundarna inte lika ont av isen som vi och njöt till fullo av promenaden.

I slutet av promenaden nämnde Kerstin att hon skulle på ridhusträning lite senare och jag nappade direkt. Hem som ett skott för att ringa arrangerande klubb och höra om det var möjligt att vara med bara denna gång. Det var ok och äntligen skulle både jag och Ilona få den träning vi båda så väl behövde...

Timman i ridhuset gick alldeles för fort och både jag och Ilona hade nog kunnat träna minst ett par timmar till, men vi hade i alla fall en jättebra träning som gav utlopp för en hel del. Det bästa var nog egentligen att vi kunde "springa av oss" ordentligt utan att behöva oroa oss för underlaget och bli av med en del agility abstinens. Ilona gjorde också tre felfria slalom, både höger och vänster, med bra fart och sikte framåt, vilket förstås gladde matte jättemycket. Det var verkligen underbart att träna igen och jag åkte hem med en harmonisk känsla i både kropp och själ. 

Nu ser vi fram emot tisdag då vi ska träna inomhus i uppvärmd lokal på finfin matta och träningsladda inför Fagersta om två veckor...