Foxen Ilona

Årets sista officiella tävling för vår del och jag var allt lite tveksam till att åka drygt 30 mil tur och retur för endast ett hopplopp. Vid anmälan hade jag ännu inte börjat med vinterprojektet högerslalom och inte heller trott att jag skulle ha kommit igång med det innan denna tävling. Anledningen till att jag slutligen åkte till Varberg idag var för Ilonas skull. Både hon och jag blir annorlunda på tävling och Ilona älskar verkligen tävlingssituationen. Det är genom tävlingarna som hennes vänsterslalom blivit så bra, inte genom att träna hemma... Det blir ju ett par inofficiella innan året är slut, men Ilona känner skillnaden i min attityd.

Målsättningen inför loppet var att hålla fokus genom hela loppet, handla loppet så som jag vill och inte köra på säkerhet, hålla hög fart och inte tänka på problemen i slalom.

Banan var rolig, flytig, men ändå med en del byten och eventuella svårigheter. Jag hade sent startnummer och lång tid att värma upp Ilona. Detta var vintersäsongens första tävling i ridhus och det märktes när vi stod och väntade på att få starta. Ilona har så pass mycket tävlingsvana numera att jag sällan märker att hon påverkas av omgivningen, men idag var hon påverkad och faktiskt lite stressad av den höga ljudnivån och ridhusmiljön i allmänhet. Istället för att tagga upp henne som jag brukar, lät jag henne vara för att bara hantera den störiga miljön.

Väl inne på banan märktes inte någon skillnad avseende Ilonas koncentration och hon hade bra fart, superfint hindersug, fixade bakombyten som vi ibland har problem med och jag är jättenöjd med loppet. Vi drog förstås på oss fel i slalomen, men det var ju som sagt väntat och inte något som jag lägger någon vikt vid.

Dock blev jag minst sagt överrumplad när jag skulle ta om slalomen då det blivit två portar i stöten i mitten och i princip springer in i domaren när jag vänder mig om. Han stod knappa halvmetern bakom mig och vi undvek en krock genom att vi hoppade åt var sitt håll i sidled, men är det verkligen tvunget att stå så nära? Det är ju inte så ovanligt att man vill ta om hela slalomen om det blir fel. Det anmärkningsvärda är också att det händer en gång till... vi fick inte till slalomen andra gången heller och jag brukar ge det tre försök och sedan bara springa vidare och även vid denna vändning stod domaren precis bakom mig. Kunde han inte ha lärt sig av första vändan?

Det var inte tredje gången gillt, så det fanns ingen anledning att harva och skapa frustration, så vi sprang vidare istället och diskade oss då vi inte gjort färdigt slalomen.

Efter loppet kände jag den glädje och adrenalinkick som saknats under hösten och det var jättetydligt att Ilona kände av min attityd och fick samma positiva upplevelse. Det var av denna anledning som det var värt att åka ensam till en tävling med endast ett lopp att köra ca 33 mil tur och retur...

Efter tävlingen åkte jag till ett par kompisar i Kungsbacka som nyligen blivit föräldrar och bjöds på härliga hembakta bullar. Det är man inte bortskämd med. Den lilla ängeln på tre månader var jättesnäll hela tiden jag var där och sa inte ett pip, förrän jag skulle åka och hon blev väckt för att hälsa på tant (mig alltså).

Som alltid när jag varit hos dem blir jag nostalgisk och tänker på när Ilona var valp och ännu inte hade flyttat hem till mig. De bor nämligen i samma område som hennes uppfödare, så det väcker en del minnen om då jag blev hundägare. På grund av jobb och semester kunde jag inte ta hem Ilona förrän hon var 3 månader och istället var jag hos uppfödaren och hälsade på samt lånade hem Ilona ett par helger efter att hon blivit leveransklar. Ilona är ju min första hund och att bli hundägare var spännande, lite läskigt och omvälvande den där vintern för fem år sedan.

I Göteborg stannade vi vid en djuraffär där man får ta med sig hunden in och Ilona fick sniffa runt i hyllorna och hjälpa matte välja tuggben, vilket var oerhört uppskattat. Dock var det svårt att förstå att hon inte fick plocka själv. En lustig händelse var när en av expediterna kom fram och frågade om det var Ilona. Hon hade träffat Ilona när hon var valp och kände igen både henne och mig. Jag bodde ju i Göteborg förut, så Ilona är ju uppväxt där.

Nu har vi tillbringat senare delen av kvällen i soffan för att ladda inför morgondagen.