Foxen Ilona

10 augusti
Tre tjejer, tre foxar och en amris hoppade på nattåget till Jämtland för att vandra i fem dagar. För min del tog tågresan 16,5 timmar från det att jag steg på hemma tills att vi klev av i Enafors. När man reser med hund kan man bara boka sittplats på nattåget, så det var ju en pärs i sig att sitta upp i alla de timmarna.

11 augusti
Vid halv tiotiden på tisdagen var vi i alla fall framme i Enafors och vi åkte buss den sista biten till Storulvåns fjällstation. Ombytta och klara var det dags att vandra 16 km till Sylarnas fjällstation med 14,5 kg på ryggen. Ilona hade sin klövjeväska som var fylld med hennes egen mat och vägde dryga kilot.

Terrängen var lite kuperad och hela vandringen tog ca 7,5 timmar. Framåt dagen blev det kyligare och de sista 4 kilometrarna var definitivt de jobbigaste. Regnet öste ner, det gick uppför hela vägen och det var rejält stenig terräng.


Svajande hängbro





Jag kan lova att det var sju vråltrötta mattar och hundar som kom fram till Sylarna. Vi fixade med det nödvändiga och slappade lite, men vid niotiden stupade vi i säng. Hundrummet vi bodde i var rymligt och mycket trevligt.

12 augusti
Efter 12 timmars sömn var vi fit for fight igen och utan skavsår eller träningsvärk. Vi skulle tillbringa ytterligare en natt i Sylarna, så dagstur med lätt packning stod på schemat. Det regnade dock mest hela dagen och var blåsigt och kallt, så det blev en ganska kort tur och vi passade på att umgås istället.






Ilona spanade ständigt efter renar....


Fika



På kvällen blev det ett helande besök i fjällstationens bastu som gjorde underverk för både muskler och själ.

13 augusti
Nu var det dags för andra etappen i triangeln på 20 km till Blåhammarens fjällstation. Även om det gick uppför en del i början var det ganska lätt terräng och vi var framme efter ca 8 timmar. Vädret var även denna dag regnigt, blåsigt och kallt. Vi började väl vänja oss, men allt regn främjade väl inte direkt humöret och det var ofta svårt med spritköket i blåsten och regnet.


Bästa Ilona




Det var inte lätt att få hundarna att titta åt samma håll eller för den delen sitta kvar...




Utsikten från Blåhammaren var fantastisk. Man såg ända till Norge. Tyvärr missade jag att ta någon bild på kvällen och på morgonen var det dimma...

Hundrummet här var i princip som en skokartong och vi fick sätta ut packningen i hallen för att överhuvudtaget få plats. Är man trött så kan man sova hur som helst, vilket vi tack och lov gjorde.

14 augusti
Sista etappen på 12 km tillbaka till Storulvån gick lite nerför och var i lätt terräng. Vi var alla överens om att det var den vackraste sträckan. Detta var den kallaste dagen hittills och regnet höll sig tyvärr inte borta denna dag heller. På grund av det rikliga regnet blev vi tvungna att ta av oss skor och sockar för att vada. Betongblock hade lagts ut, men det höga vattenståndet gjorde att vi hellre vadade än att gå blöta resten av sträckan.







Hundrummet på Storulvån var beläget i ett litet hus en bit ifrån fjällstationen, men mycket rymligt och utrustat med kyl, spisplattor och vattenkokare. Kändes mycket lyxigt. :-)

På kvällen ådrog jag mig enda skadan på hela vandringen. Jag slog i lilltån i en plåthink i bastun och efter två veckor har jag fortfarande ont.

15 augusti
Innan avfärden på eftermiddagen tog vi en kortare dagstur till en rejäl hängbro och vidare till en utsiktsplats där man kunde se över hela dalen och fjällstationen.


För att undivka at Ilona fastnade med ngn tass i gallerbron bar jag henne och hon var hysteriskt rolig när hon simmade i luften. :-)




Utsikt över dalen och Storulvåns fjällstation








Även i fjällen intar Lakrits sin favoritpose

Ingen av oss längtade till den långa tågresan hem, men visst såg vi fram emot att komma hem igen. Det var nog en ganska lagom vandring att börja med och jag är definitivt inte avskräckt. Till nästa gång blir det lättare att planera packning m.m. och man vet någorlunda vad man kan förvänta sig.