Foxen Ilona

När jag åkte till klubben idag hade jag inga större förväntningar på att det skulle gå att träna, men en nästan helt grön  gräsmatta mötte mig (inte precis sommargrön, men vackert vintertorr grön ändå). Vi har haft en del sol under dagen som förstås har gjort sitt bästa för att smälta snön och isen. Det fanns ju fortfarande lite is fläckar, även om de var få, så det gick inte att sätta upp någon jättekombination eller bana, men en finfin rundbana fick vi till i alla fall.

Ilona kändes taggad, men ändå fokuserad och vi fick till en riktigt bra träning. Slalomen känns bara bättre och bättre, så till sommaren tror jag att den kommer att vara ganska stabil.

Vi släpade också ut gungan ur boden för att få lite välbehövlig träning även på den. Jag har i princip inte tränat någon gunga alls under vintern, vilket jag blev varse på ridhusträningen när det var mer regel än undantag att Ilona hoppade av innan den slog i backen. Ska träna lite mer imorgon också för att åtminstone göra ett försök till att bättra beteendet inför helgens tävling.

Det är så härligt att träna och det gör verkligen gott på humöret. Denna vinter utan regelbunden inomhusträning har verkligen lärt mig att jag inte vill vara utan träning. Skit samma om det är tungt att springa i ridhus eller att man har skorna fulla med grus eller att det är rått i ridhusen bara jag får träna...

På grund av snö och is på planerna, var vi några tjejer som kände oss nödgade att hyra en inomhushall för att få lite agilityträning. Vi hade hallen i två timmar, men den tiden bara rusade iväg. Vi turades om i korta intervall, men det märktes allt att hundarna var trötta i slutet.

Precis som första (och enda) gången vi varit i denna hall, hade Ilona svårt att "se" hindren. Det släppte nästan omgående, men förutom vanlig träning hade jag faktiskt en annan baktanke med dagens träning inomhus på konstgräs. Till påsk ska vi tävla i Nils Holgerssonhallen och det skadar inte att Ilona fått känna på konstgräs och köra agility inomhus igen. Verkar som om hon tycker att det är lite konstigt, men denna inomhushall är förstås lite mindre och har lågt i tak, vilket kanske påverkar henne lite.

Totalt sett var det en bra träning, men bristen på agilityträning i vinter märktes bland annat på lite sämre kontaktfält i hög fart, vida svängar m.m. men allra mest på uthålligheten. Visserligen var lokalen både varm och syrefattig vilket också påverkade, så i slutet märktes det att hon var både mentalt och fysiskt trött.

Vad gäller slalomen har vi gjort framsteg och visst blir det missar, men de är färre och högerslalomen blir allt stabilare. Har också börjat utmana henne med svårare ingångar och hon är faktiskt riktigt duktig. Det är bara att träna på och öka svårigheten efter hand.

Det roligaste idag var när Ilona och Joker möttes mitt i slalomen. Det var inte meningen att Joker skulle köra slalom, men han tog den själv och körde för första gången i en vanlig slalom. Han tränar normalt i alléslalom och har ännu inte helt resta pinnar, så det var en kul överraskning för Kerstin att han själv sökte upp och tyckte att även de raka pinnarna var slalom. Därför blev det så att hundarna körde från var sitt håll och möttes på mitten till båda mattarnas förvåning.

Nu väntar jag ivrigt på att snö och is ska smälta bort så träningen på klubben kan komma igång. Det tar väl sin tid, men det ska bli mildare i några dagar, så man vet aldrig...

2008 var året då jag blev agilitybiten på riktigt och åkte på så många tävlingar jag kunde. Det var förstås på både gott och ont. Det frekventa tävlandet gjorde att vi fick en helt ok vänsterslalom, träffade en massa trevliga människor och hade allmänt kul. Baksidan blev att det var svårt att ladda om inför varje tävling och i slutet av säsongen började det hektiska schemat ta ut sin rätt.

Jag har roat mig med att sammanställa lite siffror:

• Jag var på 24 officiella tävlingar
• Körde 50 lopp totalt i hopp- och agilityklass
• Diskade mig i 23 lopp
• Tog 4 härliga pinnar
• Körde ca 770 mil (gissa om jag hade höga bensinräkningar)

Var förstås på ett antal inofficiella tävlingar och några träningstävlingar också, men kände mig nöjd när jag gjort ovanstående sammanställning. Vill ju inte avskräcka mig inför kommande säsong. ;-)

Tyvärr en tävling jag helst vill glömma. Dubbla hoppklasser arrangerades, men vi fick inte till det i någon av dem. Jag vet dock orsakerna till dagens fiasko och det mesta går att ändra eller jobba på.

Lite tråkigt var det förstås för Ewa som hade tagit sig tid att komma och kolla på oss.

Försöker ändå fokusera på några bra saker:

• Körde högerslalom i båda loppen, men med mycket trassel. Det gick att byta före och efter slalomen för att kunna springa med hunden på vänster sida, men jag har lovat mig själv att inte fega.
• Slalomingångarna sitter bättre nu och Ilona såg ut att ha full koll där åtminstone.
• I andra loppet stod hindren zick-zack i starten, så jag gav mig på en LOP och även om vi inte fick till bytet mellan andra och tredje hindret, så fungerade det bra att jag placerade mig två hinder in i banan. 

Efter tävlingen bjöd Ewa på fika och en massa valp bus. Fem små vilda valpar, sju veckor gamla, röjde runt med mig och syskonen. De är förstås underbara och jättefina, men samtidigt jobbiga, så jag är glad att jag inte ska ha valp på några år ännu.

Nu dröjer det till påsk innan nästa tävling, så bara vädret tillåter lite träning, så blir det nya tag då. Är visserligen anmäld till inofficiell i Tidaholm till helgen, men så som läget är just nu så hoppar jag den tävlingen.

Inofficiell tävling med två agilityklasser och två hoppklasser.

Öppen agilityklass A

En riktigt knixig bana med hela 22 hinder. Målet för loppet var att jag skulle bryta den onda cirkeln med att jag har svårt att fokusera i första loppet för dagen. Min nervositet har en tendens att skapa "overload" i hjärnan.

Ingen var mer förvånad än jag när vi gick i mål med en härlig nolla och det kändes så bra att jag lyckats fokusera trots nervositeten. Gensvaret från Ilona var också tydligt och jag tror att hon verkligen fick en positiv känsla av loppet.

Kontaktfälten var jättefina och Ilona gick utan problem ner i position för att invänta släppkommando. Jag har slarvat med kriterierna på vissa tävlingar, but no more.

Vi slutade på en tredje plats.

Öppen agilityklass B

Lite luft gick väl ur mig i förra loppet och det kändes lite som om att vad som än händer i de kommande loppen, så skulle känslan från första loppet ändå hänga kvar...

Banan var mycket lättare än den första och den största svårigheten för oss var högerslalom som också hade en ganska svår ingång.

Jag höll ihop rätt bra i detta lopp också och fram till tredje sista hindret hade vi bra flyt och hade till och med klarat högerslalom. Slalomen var fjärde sista hindret och när vi klarat den så slappnade jag av, tappade lite fokus och tajmade kommande bakombyte lite fel vilket resulterade i en vägran och Ilonas nos som putte av bommen. Det ger ju inget att ta tillbaka i det läget, så vi fortsatte och diskade oss.

Ilona hoppade av gungan för tidigt så det måste vi jobba mer på.

Öppen hoppklass A

Både jag och Ilona började bli trötta, vilket genast märktes i slalomen (höger). Det blev lite slarv i slalomen och jag tog om hindren innan för att få sammanhang och vi diskade oss förstås. Vi klarade slalomen på andra försöket och när vi skulle ta närmaste väg ut skickade jag Ilona baklänges över långhoppet istället för hopphindret bredvid. Hon fixade ju det, men det var inte riktigt meningen...

Öppen hoppklass B

Det närmade sig tio timmar på tävlingsplatsen vilket tog ut sin rätt på både mig och Ilona. Ilona verkade dock taggad så jag bestämde mig för att köra sista loppet också. Målet var bara att vi skulle springa och ha kul ihop.

Även i detta lopp var det högerslalom, men Ilona var så trött att den svårigheten blev för mycket. Vi trasslade några gånger, men det blev inte bra och till slut sprang vi bara på.

Jag måste träna mer på att vi springer för fullt på slutrakor och liknande, för Ilona har en tendens till att riva och missa i avståndsbedömningen när det går fort.

Reflektion

• Känns som om jag blivit bättre på att hantera nervositeten
• Är jätteglad över att ha klarat högerslalom på tävling
• De ekologiska kexen från Magnusson fungerar jättebra som extra tillskott mellan loppen. Upplever skillnad jämfört med när hon inte får någon mat under dagen.
• Jag (och även Ilona till viss del) behöver förstärka uthålligheten under långa tävlingsdagar.

Ilona hamnade på en 5:e plats och hela listan finns här

Konkurrensen kommer bara att hårdna under 2009 då flera skadade och "barnlediga" kommer att vara tillbaka på banan igen. Förhoppningsvis dyker även en del nya ekipage upp också.


Foto: Anna Andersson

Det är lite glest med tävlingar, både officiella och inofficiella och några krockar med andra aktiviteter, men följande är inplanerade:

Kungälv 31 januari - 2 x öppen agility, 2 x öppen hopp

Oskarström 7 februari - 2 x hoppklass I

Tidaholm 14 februari - 2 x öppen agility, 2 x öppen hopp

Sedan är det inga tävlingar på 8 veckor. :-(

Kungsbacka 10 april - hoppklass I, agilityklass II

Skurup 11 april - hoppklass I, agilityklass II, öppen agility

Varberg 18 april - agilityklass II (ej spikad)

Halmstad 2 maj - 2 x hoppklass I

Ulricehamn 9 maj - 2 x hoppklass I

Höör 10 maj - hoppklass I, agilityklass II (beroende på tävlingssug)

Kungälv 16 maj - hoppklass I, agilityklass II

Falkenberg 22 maj - hoppklass I, agilityklass II

Någon gång ska vi förstås bli uppflyttade även i hoppklass, men till det inträffar får jag planera för klass I.

Utmaningen är en inofficiell tävling för de närliggande klubbarna och den vinnande klubben får äran att arrangera kommande år. Förra året vann Munkedal och det var nätt upp att tävlingen hamnade på denna sida årsskiftet... ;-)

Agilityklassen var först ut och vi lyckades knappt med något i loppet. Sprang förbi hinder, tog kontaktfält först på tredje försöket och gjorde en katastrofal slalom. Efter en stunds funderande efter loppet kom jag fram till att det berodde på att vi knappt sett ett ridhus i vinter och att jag körde på som vanligt utan att ta hänsyn till den ovana miljön. Loppet var förstås en reflektion på mitt bristande stöd till Ilona.

Inför hoppklassen hade jag bestämt mig för att vi minsann skulle göra ett jättebra lopp där jag skulle vara superfokuserad hela tiden och ge 100 % stöd till Ilona. Detta bör man ju förstås göra i varje lopp, men det har jag inte fattat ännu...

Min attityd gav givetvis resultat och vi gjorde ett jättefint nollat lopp. Det var jättelänge sedan vi nollade, så det kändes finfint att avsluta året med det loppet.

Vad gäller utmaningen så var det för få ekipage från vår klubb för att kunna få något resultat och vi placerade oss långt bak i listan. Lysekil stod som vinnare, så de arrangerar nästa år.

Den sista tidens tävlingar har varit ganska lika och denna inofficiella tävling i Götene avvek inte särskilt mycket. Det känns skönt att låta tävlingsdjävulen ta ledigt under vintern och lägga koncentrationen på att träna efter lust och behov.  

Från och med denna tävling tog jag beslutet att köra slalom på den sida som är naturlig och mest fördelaktig i banan, både före och efter slalom. Nu ska det inte fegas mer, utan nu jäklar ska vi bli jättebra på slalom, från alla håll och kanter. Första loppet kördes med fördel högerslalom och vi tog inte alla tolv pinnarna, men en ok ingång, bra fart och fokus framåt.

Det märktes att Ilona snabbt fattat att hon ibland släpps tidigare på kontaktfälten på tävling jämfört med träning, så det gäller att hålla kriterierna även på tävling. Vi får väl se till att bli så snabba att vi har råd att stanna ordentligt på kf. ;-)

Det bästa i denna tävling var att jag kunde skicka Ilona genom en stjärna utan att behöva följa med ända upp. Jag stannade faktiskt bakom första hindret och Ilona fortsatte klockrent över hindret i svängen. Det fungerar oftast på träning, men när vi är på tävling är Ilona mycket mer känslig för min handling och klistrar mycket mera.

Agilityåret 2008 är snart slut och det återstår antagligen bara en träningstävling i mellandagarna. Har börjat planera nästa år så smått och fantiserar om många fina lopp...

Världens bästa Ilona har för första gången klarat 12 pinnar högerslalom!!!!!

Det var till och med på första försöket och hon höll fokus framåt hela vägen. Det gick ju inte att toppa detta, så vi avslutade träningen med den känslan.

Att klara högerslalom är ju förstås en självklarhet för de flesta, men efter alla problem och frustration vi haft i slalomen är detta ett jätteframsteg.

Med tanke på hur fel jag tränat Ilona från början, både i slalom och på kontaktfälten, hade jag inte räknat med att det skulle gå och rätta till så "lätt" som det har gjort. Egentligen vill jag inte påstå att det varit lätt, för det ligger många träningstimmar bakom, men från början trodde jag nog att det inte skulle gå, så mot bakgrund av det känns det "lätt" nu när det är på väg att lösa sig.

Ilona är verkligen en underbar och fantastisk hund att träna och hon överraskar mig hela tiden.

Årstiden gör att vi tränar lite mindre, men det blir i alla fall 2-3 ggr i veckan. Just nu tränar vi bara korta kombinationer med fokus på handlingsteknik, högerslalom förstås, kontaktfält och hoppteknik.

Ilona har god förståelse för handlingen så det är mest min tajming som behöver finslipas. Ofta är jag lite för sen med mitt byte eller plockning och då hinner hon inte byta riktning. Jag behöver också jobba lite mer på min placering vid ffb och plockning så jag inte hamnar i vägen för Ilona. I helgen har jag skött mig riktigt bra och det märks direkt när jag tajmat rätt. Dock börjar fantasin tryta, så jag ska skaffa mig lite inspiration genom att kolla efter bra kombinationer i Gregs DVD.

Apropå Greg, så är han i Malmö i veckan och har kurs. Den som ändå hade möjlighet att vara där, i alla fall som observatör... Än så länge är jag inte riktigt på den nivån att jag hör hemma på kursen med hund, men man kan lära sig jättemycket genom att iaktta de andra ekipagen.

Slalomträningen går sakta men säkert framåt och nu klarar Ilona minst 6 portar och hon fortsätter hela tiden framåt. Viss förvirring avseende ingångarna har uppkommit hos henne och jag vill inte att hon ska vara beroende av mig, så det gäller att få tillbaka självständigheten där igen. Jag är ändå glatt överraskad av hur bra det gått hittills, så det bådar gott inför nästa säsong. Vänsterslalomen är fortfarande lite osäker och oftast är det i slutet det blir fel, men det kommer att ge sig med tiden.

När det gäller kontaktfälten behöver jag regelbundet backa träningen med Ilona så att hon är helt säker på exakt vilka kriterier som gäller. På tävling har det hänt att jag släppt innan hon kommit exakt ner i position och hittills har jag alltid fått sona för det efteråt. Ilona behöver knivskarpa kriterier, annars är fältet fritt för andra tolkningar enligt henne. (Samma läxa har jag lärt mig i slalomen)

Hopptekniken går framåt och jag fick mig ett gott skratt i veckan när Ilona efter slalomen fortsatte in i "hopphelvetet" (bendwork), körde raksträckan och såg ut som om det var det självklaraste i världen. Nu först känns det som om det är dags att gå vidare till progressive grid. På kursen för Vappu hade Ilona oerhört svårt för den och jag har medvetet väntat tills hon känns mogen för utmaningen. Hennes avståndsbedömning och teknik har förbättrats, så jag inser verkligen vikten av hopptekniksträning.

Filmproducenten Monica har satt ihop en liten snutt med hopploppet från Hundstället Hjärtat och ett av hopploppen i Kungälv. Humor saknas definitivt inte hos den tjejen...

Filmsnutten

Inofficiell tävling med två agilityklasser och två hoppklasser i en av de finaste ridhusanläggningarna jag hittills sett.

Agilityklass A

Balansen var placerad längs med läktaren och det var något Ilona tyckte var läskigt. Jag hade inte reflekterat över att detta skulle kunna påverka Ilona, så jag var helt oförberedd när hon hoppade av på mitten. Jag blir alltid lite rädd för skador när de hoppar av så högt uppe, men vill givetvis ta om så det inte blir några efterverkningar nästa gång. Andra gången hoppade hon redan på uppfarten och såg osäker ut. Tredje gången fick jag upp henne, men det gick långsamt och hon hukade över hela balansen. Gjorde dock ett snyggt kontaktfält i slutet och vi kunde fortsätta.

Osäkerhet inför nya och olika balanshinder på tävlingarna kan ju orsaka sådant här beteende, men det var länge sedan jag såg det hos Ilona, så jag var lite bekymrad. Efter loppet berättade någon att en person hade kastat sig framåt mot räcket på läktaren precis när Ilona passerat och det var med största sannolikhet det som skrämt henne. Det var ju mycket kort avstånd mellan läktaren och balansen, så jag förstår att hon tyckte det var lite otäckt.

Min handling var lite störd av problemen vid balansen, så det blir lite ryckigt och vi diskar oss några hinder fram i banan.

Högerslalom var det naturliga i banan och jag hade bestämt mig för att även vi skulle göra det, även om vi ännu inte kan det. Målet var att Ilona skulle fixa ingången själv, fortsätta framåt hela tiden och förhoppningsvis köra några portar. Var väl långt ifrån säker på att det skulle uppnås, men Ilona överraskade och fortsatte jättefint framåt efter en fin ingång. Två eller tre portar i stöten, men inget skällande och vände inte upp mot mig.

Agilityklass B

Balansen var placerad på samma ställe vid läktaren, så målet var att Ilona inte skulle hoppa av. Vi fick fem fel i slalom och dålig tid eftersom jag valde att ta om hela slalomen, men i övrigt är jag nöjd med loppet. Ilona och jag var synkade och hade fint flyt genom banan. Ilona fixade balansen utan att hoppa, men hon hukade sig över hela mittendelen, så lite osäkerhet fanns kvar.

Uppenbarelse

Plötsligt gick det upp för mig att jag knappt varit nervös under de första två loppen och det är något som i princip aldrig hänt. Jag har försökt ändra attityd och styra mina tankar rätt, men inte sjutton ger det resultat så snabbt. Oavsett orsak till den uteblivna nervositeten, var förtrollningen bruten och jag kände hur jag blev nervös över att jag inte varit nervös hittills och var tvungen att ta igen det...

Ny strategi

För att utvecklas måste man utmana sig och sedan en tid har jag bestämt mig för att lägga kraven på resultat åt sidan och lägga fokus på uppgiften och hur vi utför den. För mig består utmaningen mestadels i att våga handla så som jag vill och inte köra på säkerhet. Tyvärr underskattar jag nog både mig och Ilona, men hädanefter ska jag försöka leva efter talesättet "Friskt vågat, hälften vunnet".

Hoppklass A

Svårigheterna i denna bana var att endast åtta pinnar slalom fick plats och ett hopphinder rakt ut i ingenstans som stod med ena hinderstödet mot oss så det var jättesvårt att skicka hundarna mot hindret.

Att köra kortare slalom än tolv pinnar fördärvar bara för Ilona. För henne betyder det att man inte behöver köra tolv pinnar nästa gång...

Hopphinder rakt ut i ingenstans har inget sammanhang för Ilona, så det brukar vara svårt att skicka henne över utan att få en vägran. Hon låser så sent på hindren och då blir min tajming så superviktig, vilket innebär att vi sällan lyckas. Det är svårt att återskapa och träna hemma då Ilona inte riktigt får den känslan av att hon hoppar ut i ingenstans. Hela planen hemma är välbekant, så det blir inte samma sak. Kanske om man åker till en annan klubb och tränar?

Det blev knöligt vid ovan nämnda hopphinder och Ilona hoppade nätt och jämnt över. Vi klarade inte heller slalom något vidare och sprang till slut vidare och diskade oss.

Vi klarade däremot ett bakombyte vid säcken som ofta är jättesvårt för Ilona och jag lyckades ta henne förbi och tillbaka över ett hopphinder med god handlingförståelse från Ilona.

Vi blir också bättre och bättre på knöligheter med många byten tätt efter varandra. Ibland får vi stora svängar, men det beror alltid på dålig tajming från min sida. Jag har ibland svårt att växla mellan sena låsningar vid bakombyten och snabba framförbyten.

Hoppklass B

Både jag och Ilona var ganska möra, men jag bestämde mig för att gå banvandringen och bestämma mig sedan.

Banan vändes till stor del, så åtta pinnar slalom igen och samma hinder ut i ingenstans fast åt andra hållet. Nya knöligheter med flera framförbyten efter varandra och jag var rätt att sega fötter inte skulle hinna med utan orsaka yrsel istället.

Vi körde i alla fall och diskade oss redan på andra hindret. Jag släppte henne för mycket och koncentrerade mig på svårigheten vid tredje hindret och Ilona sprang förstås förbi. Vi fortsatte och resten av banan gick ok, men visst kändes det att man var trött och okoncentrerad. Handlingen blev skakig, men vi tog oss runt och fixade bytena även om det säkert inte såg snyggt ut.

Inga rivningar

Hopptekniken i kombination med ökad muskel- och konditionsträning har gett resultat. Inte en enda rivning ens i sista loppet och det är ganska tungt att springa i ridhus. Ibland har Ilona rivit första eller andra hindret och vilket med största sannolikhet berott på att hon varit för dåligt musklad i bakpartiet och får då inte tillräckligt med kraft i avstampet. Längre in i loppet är det ju inget problem eftersom farten hjälper henne över.

Great dog...

Ilona är verkligen jätteduktig och fixar jag mitt, så fixar definitivt hon sitt.

Inofficiell tävling som för ovanlighetens skull var inomhus på matta. Min enda erfarenhet hittills av agility inomhus var när vi hade foxterrierkursen i Boxholm, så det var verkligen spännande att se hur både jag och Ilona fixade detta.

Agilityklassen var först ut och för åskådarna såg det säkert ut som om det var vår första bana någonsin... Jag var påverkad av den för mig ovanliga miljön med mindre "banyta", låg takhöjd och stolpar i mitten av lokalen. Min brist på koncentration gjorde givetvis att Ilona inte fick det stöd och den vägledning hon behövde, så hon fattade inte riktigt att det var agility det handlade om.

Efter första klassen blev jag förbannad på mig själv och bestämde mig för att andra loppet minsann skulle bli bättre.

Vi lyckades mycket bättre i hoppklassen och även om vi blev diskade, hade vi anpassat oss bättre till förutsättningarna och gjorde ett ok lopp. Disken kom där jag drar in armen för att undvika en stolpe i lokalen och Ilona som är så känslig för min handling drar förbi hopphindret istället. Duktig hund och slarvig matte.

Monica var snäll och filmade oss, tack för det!!

Hopploppet

Vi behöver verkligen träna mera på att köra agility inomhus, på mindre yta och kanske olika underlag. Finns ju lite olika ställen man kan hyra och det kan vara skönt om vintern blir riktigt snörik.

Årets sista officiella tävling för vår del och jag var allt lite tveksam till att åka drygt 30 mil tur och retur för endast ett hopplopp. Vid anmälan hade jag ännu inte börjat med vinterprojektet högerslalom och inte heller trott att jag skulle ha kommit igång med det innan denna tävling. Anledningen till att jag slutligen åkte till Varberg idag var för Ilonas skull. Både hon och jag blir annorlunda på tävling och Ilona älskar verkligen tävlingssituationen. Det är genom tävlingarna som hennes vänsterslalom blivit så bra, inte genom att träna hemma... Det blir ju ett par inofficiella innan året är slut, men Ilona känner skillnaden i min attityd.

Målsättningen inför loppet var att hålla fokus genom hela loppet, handla loppet så som jag vill och inte köra på säkerhet, hålla hög fart och inte tänka på problemen i slalom.

Banan var rolig, flytig, men ändå med en del byten och eventuella svårigheter. Jag hade sent startnummer och lång tid att värma upp Ilona. Detta var vintersäsongens första tävling i ridhus och det märktes när vi stod och väntade på att få starta. Ilona har så pass mycket tävlingsvana numera att jag sällan märker att hon påverkas av omgivningen, men idag var hon påverkad och faktiskt lite stressad av den höga ljudnivån och ridhusmiljön i allmänhet. Istället för att tagga upp henne som jag brukar, lät jag henne vara för att bara hantera den störiga miljön.

Väl inne på banan märktes inte någon skillnad avseende Ilonas koncentration och hon hade bra fart, superfint hindersug, fixade bakombyten som vi ibland har problem med och jag är jättenöjd med loppet. Vi drog förstås på oss fel i slalomen, men det var ju som sagt väntat och inte något som jag lägger någon vikt vid.

Dock blev jag minst sagt överrumplad när jag skulle ta om slalomen då det blivit två portar i stöten i mitten och i princip springer in i domaren när jag vänder mig om. Han stod knappa halvmetern bakom mig och vi undvek en krock genom att vi hoppade åt var sitt håll i sidled, men är det verkligen tvunget att stå så nära? Det är ju inte så ovanligt att man vill ta om hela slalomen om det blir fel. Det anmärkningsvärda är också att det händer en gång till... vi fick inte till slalomen andra gången heller och jag brukar ge det tre försök och sedan bara springa vidare och även vid denna vändning stod domaren precis bakom mig. Kunde han inte ha lärt sig av första vändan?

Det var inte tredje gången gillt, så det fanns ingen anledning att harva och skapa frustration, så vi sprang vidare istället och diskade oss då vi inte gjort färdigt slalomen.

Efter loppet kände jag den glädje och adrenalinkick som saknats under hösten och det var jättetydligt att Ilona kände av min attityd och fick samma positiva upplevelse. Det var av denna anledning som det var värt att åka ensam till en tävling med endast ett lopp att köra ca 33 mil tur och retur...

Efter tävlingen åkte jag till ett par kompisar i Kungsbacka som nyligen blivit föräldrar och bjöds på härliga hembakta bullar. Det är man inte bortskämd med. Den lilla ängeln på tre månader var jättesnäll hela tiden jag var där och sa inte ett pip, förrän jag skulle åka och hon blev väckt för att hälsa på tant (mig alltså).

Som alltid när jag varit hos dem blir jag nostalgisk och tänker på när Ilona var valp och ännu inte hade flyttat hem till mig. De bor nämligen i samma område som hennes uppfödare, så det väcker en del minnen om då jag blev hundägare. På grund av jobb och semester kunde jag inte ta hem Ilona förrän hon var 3 månader och istället var jag hos uppfödaren och hälsade på samt lånade hem Ilona ett par helger efter att hon blivit leveransklar. Ilona är ju min första hund och att bli hundägare var spännande, lite läskigt och omvälvande den där vintern för fem år sedan.

I Göteborg stannade vi vid en djuraffär där man får ta med sig hunden in och Ilona fick sniffa runt i hyllorna och hjälpa matte välja tuggben, vilket var oerhört uppskattat. Dock var det svårt att förstå att hon inte fick plocka själv. En lustig händelse var när en av expediterna kom fram och frågade om det var Ilona. Hon hade träffat Ilona när hon var valp och kände igen både henne och mig. Jag bodde ju i Göteborg förut, så Ilona är ju uppväxt där.

Nu har vi tillbringat senare delen av kvällen i soffan för att ladda inför morgondagen.

Det tyckte nog Ilona igår när vi åkte till klubben för att träna i ösregnet. Det var rejält blött på planen efter dagar av regn, men det var bara att anpassa träningen efter förutsättningarna.

Vi körde på låg hinderhöjd och inga tvära svängar i kombinationerna med farten anpassad till det hala underlaget. Ilona är normalt sett inte särskilt förtjust i regn, men när det gäller någon form av aktivitet eller träning (promenad undantaget) så märker hon knappt att det regnar.

Denna årstid går det ju inte att använda rattmuff, tross eller någon annan leksak som suger åt sig smutsen, men Ilona har inget emot bytet till den leksak som ersätter. Det är nämligen en boll som används istället och inte vilken boll som helst, utan den finaste bollen i hela världen som passar som en smäck i munnen. Bollen är gul, kommer från Ikea och är mindre än den vanliga tennisbollen och passar således perfekt i munnen på en näpen liten foxtik.

Efter dryga timmen började regnet göra sig påmint genom att det läckt genom ett par lager, så vi packade ihop, promenerade och åkte hem för att mysa i soffan.

Just nu ligger störst fokus på hoppteknik och slalom, närmare bestämt högerslalom.

Pinsamt nog har vi ännu inte lärt oss att behärska högerslalom, men det ska ändras under vintern. Våra tidigare problem i slalomen gjorde att jag koncentrerade mig på att få en bra vänsterslalom först, för att sedan träna in högerslalom när Ilona fått lite säkerhet. Hittills har det gått över förväntan och Ilona kör fyra pinnar utan problem i ganska bra fart. För att testa körde jag tolv pinnar häromdagen och hon fortsatte hela tiden framåt, men med lite mer tveksamhet och tog ibland två portar istället för en. Det är bara att träna vidare, så kommer det lösa sig med hjälp av tid, tålamod och agilityglädje.

Vår vänsterslalom har varit riktigt fin den sista tiden, men precis som väntat har den blivit sämre nu när förutsättningarna ändras i och med högerslalomen. Känns inte som om det är något att oroa sig över, utan är något tillfälligt under inlärningen.

Under tävlingssäsongen har jag slarvat med hopptekniken, men nu tränas det minst två gånger i veckan. Ilona gör hela tiden framsteg och det märks att hon är mycket bättre i ryggen och bakpartiet. För närvarande kör vi varianter av basic grid och dubbeloxern och oftast hoppar Ilona balanserat och med bra viktfördelning redan i första försöket. Är första gången bra kör jag inga onödiga repetitioner, utan tycker det är viktigare att sluta med rätt känsla för Ilona.  Verkar som om hon börjar lära sig att "titta" på hindren ordentligt och anpassar steglängd och avstamp. Satte hindren i sicksack i basic häromdagen och det bekom henne inte alls.

Vi tränar förstås en del kontaktfält också och jag försöker hela tiden hitta nya sätt att utmana Ilona, men hon är faktiskt jätteduktig och missar nästan aldrig, trots att jag verkligen provocerar henne ibland.

I övrigt tränar vi på mycket grunder och finslipar tekniken. Försöker också att köra en del enkla saker för att bara ha kul. Det är viktigt för Ilona att bara få springa på ibland utan att det behöver ha något syfte eller vara svårt.

Känns ganska skönt nu att säsongen är slut och att det finns mycket tid till träning innan nästa säsong. Är faktiskt lite mättad av allt flängande över södra och mittersta Sverige och ska använda vintern till att hitta ny tävlingslust och inspiration inför nästa år.